Livet är bara en period man ska överleva..

Livet är underbart!

Ola, Glenn och Håkan sitter och njuter i solen.

Söndag, sista dagen

Äntligen fick vi besöka Knut-Jöns i Båstad.

-Fan Janne, du knäckte mig!

Mikke fick bekänna färg i Hasslövsbacken..

Nu vet vi vad ni menar...

Glenn, Rickard och Per efter att de avverkat Hasslövsbacken med Truedsfällan.

Färdigfikat

Avfärd mot dagens värsta backe - Hasslövsbacken!

Vi njuter i vårsolens glans

Och Crissie Cool var också där..

Max njuter..

Max har just bestämt sig för att köpa ny cykel på lördag..

Vilken utsikt!

Ja, alltså bakom mig..

Lördag - Backarnas dag

Vi började med Kattviksbacken, och där var det Rickard som var piggare än gammelgubbarna som inte riktigt hade vaknat än. Men ju längre dagen led desto piggare blev vi. Margretebergsbacken avverkades, därefter upp till Café Utsikten. Kent ser ganska tärd ut, eller hur?

På fredagskvällen kom cykelhandlarn.

Det här framhjulet ville Mikke ha..

Lunch!

En underbar och välförtjänt lunchbuffe intas på Ängelholms Hembygdshård.

På väg in i Ängelholm

Strax dags för en efterlängtad paus.

Då rullar vi igång!

Stilstudie på Max Wallen bakifrån.

Oboy, vilket vackert väder!

Genomgång inför fredagens körning.

-Mot Hallandsåsen!

Pär och Kent tog täten direkt, här på väg mot Båstad. Det blev en liten uppvärmningsrunda på 56km.

Äntligen på väg!

Då var det äntligen dags för vårat årliga träningsläger på Hallandsåsen igen! Precis som jag garanterade så skiner en underbar vårsol på oss! Strax ska vi stanna till na käka lunch i Halmstad. Vi, det är Pär Samuelsson, Kent Frank, Torbjörn Pettersson och Pappa Reck.

Super-Mario 40år

Denna dagen, 22 mars, föddes 1967 i Lucca, Toscana, en pojke som kom att bli en av cykelsportens starkast lysande stjärnor. Mario Cipollini började sin proffskarriär 1989 i Del Tongo. Segrarna lät inte vänta på sig. Redan första året som proffs tog han fem segrar, bland dem den första av karriärens totalt 41 segrar i Giro d’Italia.

Cipollinis starkaste sida som cyklist var att han var en otrolig spurtare, han hade ett våldsamt ax när han drog igång. Detta förklarar dock bara delvis varför han var så oerhört populär och varför han är min favoritcyklist. Cipollini hade känsla för underhållning både på och vid sidan av cykeln. Han hittade ofta på diverse upptåg och spelade pajas, det var helt enkelt underhållande.

Ett av hans återkommande upptåg var att dyka upp på startlinjen med diverse variationer på tävlingsdräkten, som när han den 4 juli under Tour de France 1997 bar ett par stars and stripes-mönstrade cykelbyxor under etappen för att ”hedra sin amerikanske cykelsponsor Cannondale”. Han vann etappen och tog över ledningen, dagen efter hade han en helgul dräkt och en matchande cykel.

En annan grej på samma tema var när han kom till prisutdelningen efter en etapp iförd sitt favoritfotbollslags, Inters, matchtröja. Upptåg av det slaget föranledde böter vid varje tillfälle men gav samtidigt massor av publicitet. Cipollini odlade mycket aktivt och framgångsrikt sin playboy-image. Att det var en medveten strategi var rätt uppenbart för de flesta, men det skapade ändå en särskild stjärnglans kring honom. Det är omvittnat av många att playboy-stilen mest var en iscensatt yta. Och det är klart, de 191 segrar han skrapade ihop under karriären hade naturligtvis inte materialiserats om han inte varit seriös och målinriktad i sin träning. Pajaskonsterna hade också fallit ganska platt om det inte varit för det att han faktiskt var otroligt bra.

Under åren 1996 till 2001 körde Cipollini i Saeco’s röda armé. Saeco utvecklade metoden med ett tåg av tempostarka cyklister som ledde spurtarkungen fram till en bra position för spurten. Det var vackert att se det samspelta röda tåget i aktion.

Från 1996 och framåt kunde man bevittna en gänglig man i vit ribbhjälm som kom och kastade sig om halsen på Cipollini efter nästan varje seger. Det var Mario Scirea, en vital del av Saeco-tåget. Scirea var Cipollinis ständige följeslagare under nästan hela återstoden av karriären. Det fanns något rörande över att se kompisen Scirea slita för kung och fosterland i tåget och sedan vara helt överlycklig om Cipollini lyckades med sin del av det hela.

2002 nådde Cipollini två av sina största framgångar. På våren vann han Milan-Sanremo, vilket han i ett flertal intervjuer under många år hade talat om som en av hans stora drömmar. Inte nog med det, på hösten slog han dessutom till och vann världsmästerskapen i Zolder, Belgien.

Från 2003 till avslutandet av karriären våren 2005 blev det betydligt färre segrar än tidigare år. 2003 tog han ändå två etapper i Giro d’Italia. Detta gav honom rekordet på 41 etappsegrar i Giro d’Italia.Nu har vi Cipo-fans bara minnena kvar.